måndag 20 januari 2014
Ehh....ja.
Jao...en kan ju undra hur det gick med den här bloggen. Inte bra, skulle jag nog säga.
Här satt jag för ett halvår sen och tänkte: Shit, vad mycket tid jag kommer ha för att blogga!
Men nä, så var det icke!
Grejen är att det är ganska påfrestande att gå bibelskola. Och jo det visste jag väl innan också, men det jag inte visste var att när en är mitt uppe i en lite jobbig grej är det sjukt svårt att formulera sig om just det.
Det behövs lite distans för att kunna få till något vettigt istället för halvdant. Så det är lite anledningen till att jag inte skrivit något - det känns inte som att jag har något vettigt att säga.
Men jag har tänkt på bloggen ofta och önskat att jag hade något att skriva om. Men vi får se hur det går i fortsättningen. Antingen så får jag en liten sporre nu när jag väl skrivit ETT inlägg, eller så fortsätter det som det gjort i total tystnad. Jag hoppas att det blir det första alternativet för det vore nog bra att skriva av sig lite.
Så ligger det till iallafall!
Vi hörs, och tills dess....
Här satt jag för ett halvår sen och tänkte: Shit, vad mycket tid jag kommer ha för att blogga!
Men nä, så var det icke!
Grejen är att det är ganska påfrestande att gå bibelskola. Och jo det visste jag väl innan också, men det jag inte visste var att när en är mitt uppe i en lite jobbig grej är det sjukt svårt att formulera sig om just det.
Det behövs lite distans för att kunna få till något vettigt istället för halvdant. Så det är lite anledningen till att jag inte skrivit något - det känns inte som att jag har något vettigt att säga.
Men jag har tänkt på bloggen ofta och önskat att jag hade något att skriva om. Men vi får se hur det går i fortsättningen. Antingen så får jag en liten sporre nu när jag väl skrivit ETT inlägg, eller så fortsätter det som det gjort i total tystnad. Jag hoppas att det blir det första alternativet för det vore nog bra att skriva av sig lite.
Så ligger det till iallafall!
Vi hörs, och tills dess....
....klä er varmt, för vintern är här.......OCH SNART NÄSTA SÄSONG AV GAME OF THRONES!
Puss.
söndag 1 september 2013
Första veckan av folkis- och bibelskoleliv!
Jag har nu varit här i en vecka. Under den tiden har jag lärt mig massa nya namn och ansikten. Alla är så himla trevliga! Känner att jag inte riktigt vill att det här läsåret ska börja för det kommer ta slut så snabbt.
Jag har hunnit flytta också. Alltså flytta en gång till efter att jag flyttat hit. För en lipunge jag är, dög det nämligen inte med stort rum, eget handfat och massa förvaringsutrymme (massa för att vara folkisrum). Men nu bor jag i samma korridor som Danjel och då blir det hejans mycket lättare att laga mat och tvätta ihop. Och för att klargöra, det här nya rummet är verkligen bra också! (Nu är det istället Danjel som hänger läpp för han har insett att de flesta andra rum i det här huset verkar ha en extra byrå, spegel OCH KROKAR!)
Det här med att presentera sig själv och verka hyfsat duglig som människa har gått bra tror jag. Förutom när jag tog upp ämnet menskopp vid lunchen. Men alla här är ju så miljö- och rättviseinsatta så jag trodde nog att det snackats menskopp förut. Fick dock ingen stark reaktion, som tur var. Samtalet mer ebbade ut och gick över till tallriksskrap.
Vi har hunnit laga mat ihop med klassen två gånger redan! Inför den första måltiden fick vi ha ett möte med ordförande, sekreterare och justeringsmän innan vi tillslut lyckades enas om vad som är självklart att ha på tacos. Helt fantastiskt!
Nu vet ni alltså att jag mår bra och lever. Nu är det dags att väcka grabben så det blir frukostförtäring någon gång!
Jag har hunnit flytta också. Alltså flytta en gång till efter att jag flyttat hit. För en lipunge jag är, dög det nämligen inte med stort rum, eget handfat och massa förvaringsutrymme (massa för att vara folkisrum). Men nu bor jag i samma korridor som Danjel och då blir det hejans mycket lättare att laga mat och tvätta ihop. Och för att klargöra, det här nya rummet är verkligen bra också! (Nu är det istället Danjel som hänger läpp för han har insett att de flesta andra rum i det här huset verkar ha en extra byrå, spegel OCH KROKAR!)
Det här med att presentera sig själv och verka hyfsat duglig som människa har gått bra tror jag. Förutom när jag tog upp ämnet menskopp vid lunchen. Men alla här är ju så miljö- och rättviseinsatta så jag trodde nog att det snackats menskopp förut. Fick dock ingen stark reaktion, som tur var. Samtalet mer ebbade ut och gick över till tallriksskrap.
Vi har hunnit laga mat ihop med klassen två gånger redan! Inför den första måltiden fick vi ha ett möte med ordförande, sekreterare och justeringsmän innan vi tillslut lyckades enas om vad som är självklart att ha på tacos. Helt fantastiskt!
Nu vet ni alltså att jag mår bra och lever. Nu är det dags att väcka grabben så det blir frukostförtäring någon gång!
söndag 25 augusti 2013
Packa, säga hej då, pepp och ångest
Nu är jag nästan klar med allt packande. Bra gjort att packa allt dagen innan en flyttar...
Det är ju nämligen så att jag flyttar till ett internat på en folkhögskola i morgon. Närmare bestämt en bibelskola med lovsångsinriktning.
Är SÅ nervös! Och hatar att bestämma mig för vad jag ska ha på mig när jag ska börja en ny skola. Jag låtsas gärna att jag inte bryr mig ett skit vad folk tänker om mig eller får för första intryck men det stämmer inte alls överens med verkligeheten. För jag bryr mig jobbigt mycket. Jag har suttit jättelänge nu och funderat fram och tillbaka på om jag ska ha kjol och vara lite söt, ha höga jeans och se preppy ut eller ha mina slitna jeans och verka lite cool och tuff.
Det där var nog de tråkigaste och mest hjärndöda tre meningar jag någonsin skrivit. Inklusive dagböckerna man skrev i skolan om vad man gjort i helgen och stavade "och" som "ock".
Byter ämne.
De senaste dagarna har gått åt till att säga hej då till mina fina fina vänner, vilka jag kommer sakna ofantligt mycket. Dock finns det en jag kommer sakna mer och som jag egentligen tycker ska flytta med mig.
Mamma.
Jag kan verkligen inte greppa det här med att jag inte ska bo här hemma mer än på loven under ett helt läsår. Det går inte in i min hjärna!
Vi sitter ju ihop, mamma och jag. Vill du ha mig får du mamma på köpet. (Ja, vi är Gilmore Girls)
Egentligen kvittar det vad jag har på mig för det första intrycket jag kommer ge är en lipande och skrikande liten flicka som skriker hysteriskt efter bilen som åker iväg: KOM TILLBAKA MAMMA!!!!
Det är ju nämligen så att jag flyttar till ett internat på en folkhögskola i morgon. Närmare bestämt en bibelskola med lovsångsinriktning.
Är SÅ nervös! Och hatar att bestämma mig för vad jag ska ha på mig när jag ska börja en ny skola. Jag låtsas gärna att jag inte bryr mig ett skit vad folk tänker om mig eller får för första intryck men det stämmer inte alls överens med verkligeheten. För jag bryr mig jobbigt mycket. Jag har suttit jättelänge nu och funderat fram och tillbaka på om jag ska ha kjol och vara lite söt, ha höga jeans och se preppy ut eller ha mina slitna jeans och verka lite cool och tuff.
Det där var nog de tråkigaste och mest hjärndöda tre meningar jag någonsin skrivit. Inklusive dagböckerna man skrev i skolan om vad man gjort i helgen och stavade "och" som "ock".
Byter ämne.
De senaste dagarna har gått åt till att säga hej då till mina fina fina vänner, vilka jag kommer sakna ofantligt mycket. Dock finns det en jag kommer sakna mer och som jag egentligen tycker ska flytta med mig.
Mamma.
Jag kan verkligen inte greppa det här med att jag inte ska bo här hemma mer än på loven under ett helt läsår. Det går inte in i min hjärna!
Vi sitter ju ihop, mamma och jag. Vill du ha mig får du mamma på köpet. (Ja, vi är Gilmore Girls)
Egentligen kvittar det vad jag har på mig för det första intrycket jag kommer ge är en lipande och skrikande liten flicka som skriker hysteriskt efter bilen som åker iväg: KOM TILLBAKA MAMMA!!!!
Tur att jag har med mig min käre Danjel!
måndag 19 augusti 2013
24:44
Jag satte mig på sängkanten med datorn i knät och pratade ivrigt, eller spralligt som du skulle säga, om den där låten. Eller låtARNA rättare sagt. Jag beskrev för dig hur det hade känts första gången jag hört dem. Hur jag inte kunnat göra någonting annat än att bara sitta och titta i 24 minuter och 44 sekunder. Trollbunden av musiken, rytmerna och stämmorna, men mest av allt, hur det kändes som att de tömde ut allt inom sig genom att sjunga. "Det är så här musik ska vara!", sade jag.
Jag tog fram YouTube och sökte på klippet. Du satte dig bredvid mig. Jag stirrade på skärmen och försökte att inte känna efter för mycket hur det kändes i kroppen av att din kropp tyngde ner madrassen i min säng.
Jag sade inget för jag ville att du skulle få chansen att lyssna och känna det som jag kände första gången (jag såg dig). Så lade du dig ner. Du låg ner i min säng. (!) Du låg ner i min säng och jag satt upp? Efter att ha bitch-slap:at mig själv några gånger lade jag mig ner bredvid dig. Klippet var ju långt som sagt.
Dina axlar var så breda att det var omöjligt för våra armar att inte snudda vid varandra i min smala säng. (Win!) Vi låg där och lyssnade på musiken och jag kommenterade några ställen som berört mig speciellt mycket men tystnade ganska snabbt.
24 minuter och 44 sekunder gick och jag ville inte röra på mig. Jag ville ligga kvar för alltid. Ligga där bredvid dig och känna hjärtat bulta mot revbenen och höra pulsen i öronen.
Och det fick jag.
Jag tog fram YouTube och sökte på klippet. Du satte dig bredvid mig. Jag stirrade på skärmen och försökte att inte känna efter för mycket hur det kändes i kroppen av att din kropp tyngde ner madrassen i min säng.
Jag sade inget för jag ville att du skulle få chansen att lyssna och känna det som jag kände första gången (jag såg dig). Så lade du dig ner. Du låg ner i min säng. (!) Du låg ner i min säng och jag satt upp? Efter att ha bitch-slap:at mig själv några gånger lade jag mig ner bredvid dig. Klippet var ju långt som sagt.
Dina axlar var så breda att det var omöjligt för våra armar att inte snudda vid varandra i min smala säng. (Win!) Vi låg där och lyssnade på musiken och jag kommenterade några ställen som berört mig speciellt mycket men tystnade ganska snabbt.
24 minuter och 44 sekunder gick och jag ville inte röra på mig. Jag ville ligga kvar för alltid. Ligga där bredvid dig och känna hjärtat bulta mot revbenen och höra pulsen i öronen.
Och det fick jag.
 |
| Så här nöjd var jag då. |
 |
| Så här söt är Danjel när han är lite trött. =) |
torsdag 15 augusti 2013
tisdag 13 augusti 2013
Soffan
För åtta veckor sedan köpte mamma en ny soffa. Det har vi längtat efter rätt länge nu och äntligen skulle det bli av.
Så vi har gått och längtat och längtat hela sommaren. Eller...jag hade varken sett eller suttit i den men beskrivningen lät bra.
"Varmt brun, med mönstrat ryggstöd. Skitstor, djup och asskön."
Förra veckan hände det som vi väntat på. Soffan kom.
Jag var inte hemma just då, vilket grämer mig nu.
Jag kom hem senare på kvällen och mamma tittade uppgivet på mig och säger: De var här med soffan.
Konstigt tyckte jag för här står ju fortfarande den gamla soffan...
"Men de fick inte upp den så de åkte iväg med den."
VAAA?!?!?!
Ja, för det var så att vår trappa var för liten. Och de har ju 30 års erfarenhet faktiskt, sade de med irriterade röster.
Vi kände oss mycket nedbrutna. Vi hade blivit dragna vid näsan, stupat framför mållinjen, sålt kon och allt det där.
Butiksägaren var inte glad. Specialbeställt med det tyget mamma ville ha. Vad skulle man göra med soffan nu liksom. Men de hade något liknande sade han, för det var ju synd om oss också.
Vi åkte dit för att förhoppningsvis hitta något annat. Först visade mamma den soffan vi skulle ha haft.
Och herregud vad skön den var!!! Jag ville aldrig resa på mig igen! Det var ren perfektion. Så vi gick med bestämda steg bort till kassan, sköt fram våra hakor och sade kaxigt: Vi vill prova en gång själva!
Butiksägaren såg något road ut och sade att det hade han nog också velat göra om han varit i vår sits.
Sagt och gjort åkte mamma dit nästa dag med en kärra.
Vi var mycket nervösa. Det var ju mest vår stolthet som skulle skadas om vi inte skulle lyckades. Det var otänkbart att tänka sig att vi skulle få åka tillbaka med soffan med svansen mellan benen och erkänna oss besegrade.
Några envisa och starka karlar hade vi skaffat oss till hjälp.
Vi provade allt. ALLT. Men det såg lönlöst ut. Tog det inte i på sidan tog det i i taket, och tvärtom. Det var oerhört svettigt och frustrationen och besvikelsen kändes i hjärtat.
Vi stod och tittade på den eländigt stora biten av soffan och bara tänkte: Det kan ju inte vara omöjligt!
Ett försök till bestämde vi. En sista grej som kunde göras av att ta bort räcket, men det verkade som att det inte skulle spela någon roll för det var aldrig räcket som var i vägen.
Men. MEN!
Om räcket symboliserade den sista utvägen och gjorde alla lite mer skärpta eller om det faktiskt gav de sista två centimetrarna som behövdes är osäkert, troligtvis var det en kombination, som gjorde att det tillslut faktiskt gick! Det gick! Vi gjorde det!
Mamma dansade och tjoade och ringde nöjt till affären som också blev mycket glada (och imponerade såklart).
Vad har vi lärt oss av det här då?
1. Ge aldrig upp.
2. Envishet är en bra egenskap.
3. Yrkesmänniskor har inte alltid rätt!
4. Ett uns kaxighet ska alla ha!
Så vi har gått och längtat och längtat hela sommaren. Eller...jag hade varken sett eller suttit i den men beskrivningen lät bra.
"Varmt brun, med mönstrat ryggstöd. Skitstor, djup och asskön."
Förra veckan hände det som vi väntat på. Soffan kom.
Jag var inte hemma just då, vilket grämer mig nu.
Jag kom hem senare på kvällen och mamma tittade uppgivet på mig och säger: De var här med soffan.
Konstigt tyckte jag för här står ju fortfarande den gamla soffan...
"Men de fick inte upp den så de åkte iväg med den."
VAAA?!?!?!
Ja, för det var så att vår trappa var för liten. Och de har ju 30 års erfarenhet faktiskt, sade de med irriterade röster.
Vi kände oss mycket nedbrutna. Vi hade blivit dragna vid näsan, stupat framför mållinjen, sålt kon och allt det där.
Butiksägaren var inte glad. Specialbeställt med det tyget mamma ville ha. Vad skulle man göra med soffan nu liksom. Men de hade något liknande sade han, för det var ju synd om oss också.
Vi åkte dit för att förhoppningsvis hitta något annat. Först visade mamma den soffan vi skulle ha haft.
Och herregud vad skön den var!!! Jag ville aldrig resa på mig igen! Det var ren perfektion. Så vi gick med bestämda steg bort till kassan, sköt fram våra hakor och sade kaxigt: Vi vill prova en gång själva!
Butiksägaren såg något road ut och sade att det hade han nog också velat göra om han varit i vår sits.
Sagt och gjort åkte mamma dit nästa dag med en kärra.
Vi var mycket nervösa. Det var ju mest vår stolthet som skulle skadas om vi inte skulle lyckades. Det var otänkbart att tänka sig att vi skulle få åka tillbaka med soffan med svansen mellan benen och erkänna oss besegrade.
Några envisa och starka karlar hade vi skaffat oss till hjälp.
Vi provade allt. ALLT. Men det såg lönlöst ut. Tog det inte i på sidan tog det i i taket, och tvärtom. Det var oerhört svettigt och frustrationen och besvikelsen kändes i hjärtat.
Vi stod och tittade på den eländigt stora biten av soffan och bara tänkte: Det kan ju inte vara omöjligt!
Ett försök till bestämde vi. En sista grej som kunde göras av att ta bort räcket, men det verkade som att det inte skulle spela någon roll för det var aldrig räcket som var i vägen.
Men. MEN!
Om räcket symboliserade den sista utvägen och gjorde alla lite mer skärpta eller om det faktiskt gav de sista två centimetrarna som behövdes är osäkert, troligtvis var det en kombination, som gjorde att det tillslut faktiskt gick! Det gick! Vi gjorde det!
Mamma dansade och tjoade och ringde nöjt till affären som också blev mycket glada (och imponerade såklart).
Vad har vi lärt oss av det här då?
1. Ge aldrig upp.
2. Envishet är en bra egenskap.
3. Yrkesmänniskor har inte alltid rätt!
4. Ett uns kaxighet ska alla ha!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)